Att vara lokalredaktör på Sveriges Radio Jönköping är ett toppjobb. Att bo och jobba nära lyssnarna i kommunerna i Östbo-Västbo är det faktiskt bara jag som gör. På den här bloggen tänker jag emellanåt fundera kring livet som lokalredaktör i Värnamo.


Ibland blir mitt jobb lite komiskt.

När man jobbat här så länge som jag, så är det många som känner mig, som jag faktiskt inte har en aning om vem det är. Det är självklart för mig att jag inte kan komma ihåg alla som jag har intervjuat under de över 30 år som jag har jobbat här. Men samtidigt kommer förstås varenda en som jag har intervjuat ihåg att jag har intervjuat dem. De kanske bara har blivit intervjuade en gång i livet. Det är ofta jag får säga:

-Hjälp mig att komma ihåg…

Och då kanske jag får svaret:

– Men kommer du inte ihåg att du var hemma hos mig på hösten 1979 och intervjuade mig om…

Det känns egentligen ganska härligt att ha satt sådana spår hos någon att de kommer ihåg mig över 30 år senare.

Och sen ska jag komma ihåg alla som jag gått i skolan ihop med i Gnosjö och Gislaved.

Och många kommer jag ihåg, men det är bara att konstatera att minnet är mer selektivt än jag ibland önskar mig.

Men jag kan avslöja att det skojas om mig på redaktionen.

De tycker jag känner alla och är släkt med nästan alla. Det där är inte riktigt sant. Jag är inte ens en del av världens största släkt från småländska Långaryd.

Sen skojas det också på redaktionen om att jag är rabiat när det gäller hur småländska ortnamn ska uttalas.

Jag vet hur Bor, Åsenhöga, Hindsekind, Torskinge och Reftele ska uttalas. Det har jag av födseln och ingår i min småländska dialekt. Men det är inte så lätt att komma från andra delar av Sverige och veta hur ortnamn i Småland uttalas. Men hela redaktionens ambition är givetvis att det ska bli rätt. Så varenda vikarie får veta att de ska ringa Karin i Värnamo om de är osäkra. Fast ibland blir det fel ändå, för det är inte så lätt att ens misstänka hur ett ortnamn ska uttalas i Småland emellanåt.

Och skulle jag missa att hälsa på just dig som jag har träffat innan,

så är det inte illa ment utan mer att jag kanske går i andra tankar. För min princip är enkel: Jag hälsar på alla som hälsar på mig!

Och vinkar ni när jag kommer i SR-bilen, så är det nog mest att jag inte hinner med att se vinkningen.

Jag är urdålig på att känna igen andra människors bilar.

När någon i familjen åker med, så undrar de ibland varför jag inte hälsar. Då har jag inte ens sett det. När barnen var mindre så bad jag dem vinka åt mig för jag hoppades att folk bara skulle se att det vinkades och inte hinna se att det inte var jag…