Blog Image

Minnen och möten.

Karin Malmsten

Ofta har jag fått uppmaningen att berätta om människor jag mött. Här blir en del sånt. Och lite annat.

Jokkmokks-Jokke ringer

Gnosjö Posted on Tue, December 13, 2016 10:49:41

En dag på jobbet ringer det.

-Hej det är Jokkmokks-Jokke.

Det han ville var att få tag i en fantastiskt duktig äldre dam som var
pianist och som hade ställt upp och spelat när han blev uppmanad att sjunga vid
en samling i en svensk kyrka på Kanarieöarna. Nu visste han inte hennes namn
och undrade om jag som journalist kunde veta vem i Gnosjö detta kunde vara.
Direkt tänkte jag på Märta. Jag ringde Beklädnadsaffären i Gnosjö och frågade
om hon varit på Kanarieöarna och kompat Jokkmokks-Jokke.

-Jo nog var det så. Men det var ju inte så märkvärdigt för han hade ju inga
noter så det var ju bara att kompa lite.

Sen fick jag övertala Märta att vara med och överraska Jokkmokks-Jokke.

Så i direktsändning så ringer jag honom och han fick berätta om sin jakt på
denna fantastiska pianist i Gnosjö.

Och sen är Märta med på telefon också och han fick kontakt med henne i
direktsändning!

Han var djupt tacksam och Märta tyckte allt att det var lite roligt. Men
det kan nog andra henne mer närstående berätta mer om.

Så minns jag det i alla fall fast det är många decennier sen, så jag kan
minnas fel i några detaljer.

Bengt Jokkmokks-Jokke Djupbäck, född Johansson bjöd bl a in Märta till sitt
stora möte i Porsi. Jag vet att Märta uppskattade den här bekantskapen.

Inspirerad att berätta detta av en bild på FB om Märtas gäng.
Märtas gäng är ett gäng musiker och sångare i Gnosjö som glatt många genom
åren. inte minst på äldreboenden.
Och fast Märta Magnusson på Beklädnadsaffären är död så finns fortfarande
Märtas gäng kvar.

Jag tror det hände på 80-talet. Jokkmokks-Jokke dog 1993. Märta dog 30/5 2012.

Bilden (vet inte vem som är fotograf, hittad på facebook) är tagen 1997.



En helig anda

Gnosjö Posted on Mon, March 07, 2016 18:47:26

Lustspelet “En helig anda”.

1997 eller 1998? jag tror kanske att bilden är
från 1998 för det var då jag bandade teatern för Radio Jönköping.
Jag minns att jag bandade två föreställningar, tog det bästa ur varje
föreställning – fick bort mycket blåst i mikrofonerna på det viset – och
klippte ihop det till en “sommarföljetong” i sex avsnitt gånger ca 15
minuter. Det var med det jobbigaste jag gjort att anpassa detta till radio.
Fick tillsammans med Carl-Johan skriva mellantexter och “polisen”
fick gå in i studio och läsa mellantexterna.
Vad teknikern Marcus Gieselman och jag slet för att det skulle fungera i radio.
Att det fungerade i Hylténs utomhus – det vet vi ju alla att det gjorde.

Längst till vänster i bild Arne Karlsson, sen Carl-Johan von Seth.

I blå skjorta Peter Pettersson, åt höger Evert
Lindkvist, Lena Högberg, landshövding Maria Larsson, Örebro i blå snickarbyxor, Britt Bergström och Åke Ask. Bakom Lena Högberg står Mats Holmberg, Marianne Olofsson, Sig-Britt Stolt i grön hatt, Sune Petersson står långt bak. I det röda håret Britt Bergström jämte Åke Ask.

Foto: Arne Svensson.



Vårtal Valborgsmässoafton Töllstorp 30 april 2009

Gnosjö Posted on Sun, March 06, 2016 16:48:49

I Töllstorp 30 april 2009.

Längtan

För mig är våren synonymt med längtan.

Längtan

Efter ljusare tider.
Efter sommaren.
Efter glada badande barn på bryggan.
Efter vänner som kommit ur vinteridet och dyker upp i trädgården för en improviserad fika.
Efter tid att umgås.
Efter semester och bara vara.
Efter soltorkad tvätt som luktar gott utan sköljmedel.
Efter sandaler på hallgolvet i stället för 20 par varma skor.
Efter baddräkter och handdukar på tork på altanräcket, istället för att stå där med uddapar av vintervantar

En Längtan bort

från skrapande av isiga bilrutor, hala vägar och stressiga arbetsdagar. Från vedbrasor och boss framför spisen.
När jag idag funderar över vad längtan är för mig och för andra människor så googlar jag på Internet. Jag får upp 1 310 000 träffar på ordet längtan och inser att vi är många som längtar.

Efter nästa lön.
Efter arbete.
Efter att bli frisk.
Efter att det ska gå bra för barn och barnbarn i livet.
Efter de som har dött.
Efter kärleken.
Efter lugn och ro.
Efter en tro.
Efter en tillvaro utan tvivel.
Efter ett barn.
Efter en katt eller hund som husdjur.
Efter en resa.
Efter att en pappa ska komma hem från fängelset.
Efter nästa match med favoritlaget.
Efter bättre träningsresultat.
Efter att hitta sina rötter.
Efter att partnern slutar vara otrogen.
Efter att kunna sluta med ett missbruk.
Efter att våga gå hem utan att bli misshandlad hemma.
Efter att det snart ska vara fredag igen.

Jag läser om mångas längtan när jag snabbt kollar av på google

Cajsa Stina Åkerström har skrivit:

Av längtan till dig.

“I en evighet levde jag som om du inte fanns.
I alla drömmar var du ändå nära, så underbart nära.
Och jag trodde jag fann dig, men du va nån annanstans.
Och varje gång jag funnit nån så såg jag att drömmen inte va sann.”

Det Cajsa Stina Åkerström beskriver så vackert är längtan efter närhet.

Närhet och omtanke. Det går inte att spara ihop till och köpa. Det måste bara finnas där. Kanske en klapp på en rynkig kind på serviceboendet från en stressad personal när längtan blir svår efter besök och närhet.

Längtan efter varandra

Efter en människa som erbjuder närhet, tröst, förståelse, stöd, omtanke.
Efter att vara sedd.
Efter att någon ska lyssna på ensamhetens rop.
Idag lägger vi ibland ut det på entreprenad till skolans kurator, samtalsterapeuten, BUP och psykologen. För vi stressar förbi längtan till att någon ska lyssna på oss. Vi betalar för att någon ska lyssna på oss. Eller så ringer vi jourhavande präst eller BRIS. Vi orkar inte lyssna fast vi så gärna ville.

Jag beundrar de som orkar lyssna. Som vill bära mångas bördor och längtan. Antingen de finns i närheten eller som får betalt för att lyssna. I vårt samhälle tror jag att de är VIKTIGA människor för att uppfylla vår längtan efter att bli sedda och hörda.

Jag tror också alla talangtävlingar och dokusåpor som kallas för underhållning är ett uttryck för längtan att bli sedd och hörd till varje pris. Några sekunder i strålkastarljuset ses som en erfarenhet. En längtan uppfylls

Längtan och hopp puttar oss mot framtiden, skrev humanisten och filosofen Michel de Montaigne redan på 1500-talet. För femhundra år sen insåg han att längtan är en viktig del av vår tillvaro.

Men längtan kan också göra ont även om det är enklare i vårens tid att prata om den positiva längtan. “Visst gör det ont när knoppar brister”, skrev Karin Boye.

Längtan kan också vara avundsjuka, missunnsamhet.

Annars hade ju inte postkodlotteriet uppfunnits – tänk om grannen vinner men inte jag! Ett garanterat framgångsrecept för ett svenskt lotteri.

Längtan kan också ge tacksamhet.

Jag är tacksam för att jag inte är tonåring längre.
Att jag är vuxen, att jag jobbat, fått livserfarenhet.
Att jag har ett arbete.
Att jag bor utmed en sjö.
Att jag har vänner, familj.
Att det finns sjukvård.
Att jag än en gång fått uppleva vitsippor, sädesärlan, nercabbade bilar som svischat förbi mig när jag kört i vårpromenadtakt.

“När man är ung, längtar man ut, när man är gammal, längtar man hem”, skrev Cora Sandel.

Hemlängtan är en annan sorts längtan.

Jag är 54 år i år och befinner mig mittemellan, men har börjat väga över åt att jag längtar hem, ständigt, när jag är borta.

Här nästgårds på Töllstorpsgården hade vi realskolefest. Då längtade jag ut.

Nu för tiden är jag på dåligt humör när jag packar och måste ge mig ut och resa iväg och jobba. Fast det är ju kul när jag vill är där. Fast roligare när jag väl är hemma igen.

Hemlängtan är också att vara trygg med sina rötter.

Jag är jättestolt över att jag är bonnadotter i tionde generationen på samma gård från Kvarnabo. Jag vet mina rötter. Som så många söker i Spårlöst och i släktforskningsprogram i TV.

Vi längtar efter att veta varifrån vi kommer för det har betydelse för vart vi är på väg.

Jag vet mina rötter inte minst för att faster Britta-Stina har släktforskat. Men jag är också helt fascinerad av att komma hem till Gnosjö och reda ut med Maggan på TeHås hur vi är släkt några led tillbaks. Det ger mig trygghet, men också stolthet. Jag är del av ett sammanhang. En följd av många människors längtan. Efter en framtid.

Att mina förfäder har haft ett tråddrageri på gården hemma som var det sista tråddrageriet av gamla modellen som var i bruk. Det är klart att jag känner av deras längtan när jag tänker på deras bärande av tunga lass genom skogarna, deras isolering i skogen borta från familjen med den upp och nervända veckogröten i ett kärl för gröten och fläsksvålen som smorde tråden. Det är klart de bar på en längtan om en bättre framtid för kommande generationer. Efter mat på bordet för sin familj, utbildning och pengar.

Idag längtar vi efter att ha mer TID.

Att ha mer TID för oss själva och våra närmaste. Men, handen på hjärtat, är det inte en prioritering vi måste göra om den längtan ska ha en chans?

Vi längtar efter mer ork för att klara de krav som ställs på oss.

Som tonåringar med en pressad miljö med ett språk som vi äldre hickar inför. Med utseendefixering. Jag är glad att jag inte är tonåring. Jag tycker det räcker att vara tonårsförälder.

Vi längtar efter att få TID att bry oss mer om åldrande föräldrar, om ensamma i vår omgivning och tröstar oss med att vi i alla fall tänker tanken. Vi är i det berömda ekorrhjulet som bara vi själva har förmågan att bromsa.

Ja vi längtar efter olika saker olika perioder i livet.

“Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns”, sa Karen Blixen.

Min längtan är att vi alla skulle leva efter en vishetsregel som skulle lösa all världens längtan efter en förändring.

Behandla andra som du vill bli behandlad själv!

Klarade vi av att leva efter den så skulle allt vara löst, men då hade vi ju inte heller haft någon längtan kvar.

Längtan efter förändring, efter en bättre värld.

En väninna sa till mig när hon var mitt i sin jobbiga skilsmässa: “Tänk det finns alltid de som har det värre!”

Och det har jag tänkt på många gånger när livet inte gått på bredspår utan smalspår med alltför många kurvor.

För det finns väl ingen av oss som levt ett tag som gått oskårad genom livet?

När jag hade cancer häromåret, så blev jag förvånad för jag visste inte att jag hade så många som brydde sig om just mig. Som visade omtanke. Nu längtar jag varje dag efter att jag också ska se ännu bättre vad omtanke betyder för dem omkring mig! Men där tror jag vi har olika gåvor.

Våren är längtan, är liv.

Som bjuder oss på överraskningar, positiva och negativa men som ständigt bygger upp vår längtan.

Jag är helt övertygad och tror inte det är en tillfällighet att sången Vintern rasat ut sjungs vid varje valborgseld. Den heter ju egentligen ”Längtan till landet”. Ja just det. Ordet LÄNGTAN har en vårens innebörd, precis som en privat innebörd för oss alla.

Även om längtan till våren just nu är uppfylld med råge.
Låt oss unna oss att längta,
låt oss njuta när vi uppnår en del av det vi längtar efter,

Låt oss aldrig sluta längta.
Längtan ger mening åt livet.
Må vi hålla vår längtan levande!



Att växa upp i Gnosjö

Gnosjö Posted on Sun, March 06, 2016 13:24:54

Från vänster: De tre lokalredaktörerna. Lasse Gunnarsson, Bertil
Melkersson och Sven Lindström. Foto: Karin Malmsten.

Detta skrevs när jag blev ombedd att medverka i boken “De tre redaktörerna minns 51 år som lokalkorrar i Gnosjö. Del 2.” av Sven Lindström, Bertil Melkersson, Lasse Gunnarsson. 2006. Isabergs Förlag.

Delar av detta är alltså tidigare publicerat. Det som publicerades i boken var en kortare variant.

Karin Malmsten (född Hermansson 1955), lokalredaktör i Gnosjö
december 1977 – mars 1978.


Var kommer du ifrån?

Fortfarande när någon frågar svarar jag automatiskt: Gnosjö. Då har jag egentligen inte bott i Gnosjö sen 1976, när jag flyttade för att gå journalisthögskolan.

Jag tillhör dem som tror att jag måste känna trygghet, mina egna rötter och min egen historia, för att våga lyfta blicken och lära känna omvärlden. Därför har jag alltid varit mer intresserad av att resa i Afrika än i västvärlden. Därför berättar jag gärna att jag är bonnadotter i tionde generationen på samma gård och kommer ifrån Gnosjö. Därför säger jag med stolthet att både morfar Gunnar Svensson och morbror Lasse Gunnarsson skrivit i VN. Tre generationer på Värnamo Nyheter!

Gnosjö för mig

är lågstadiets skolår i kommunalhusets källare med skrämmande tandläkarelukt i trappan från folktandvården på översta våningen. Smörgåspaket hemifrån och hopklistrade skolradiohäften av utspilld chokladmjölk i bänkarna och Tappers kiosk på rasterna. Sparken eller cykeln till skolbussen från Sven Carlssons. Juniorkamraterna i Saron, kojbyggen och nervikta gummistövlar, där jag skrev Beatles med tusch, köpta på lanthandeln Grönstrands.

Nybyggd skola

Vi fick flytta till nybyggd skola där vi gick i nedersta huset, och skolmaten började serveras andra terminen i femman. Jag kommer ihåg Bibeln som ibland låg på skolbänken efter rasten för att peka ut och reta mig, som växte upp i frikyrkan. Fast då pratades aldrig om mobbing och allt var idyll.

Jag förfasades över tjuvrökarna på toaletterna i skolans källare.

Den gamla cykeln, som vi målade ”konstnärligt”, borde fortfarande borde vara gömd i mossen när vi fyra tröttnade på konstprojektet i teckningen.

Metallarbetare

Sommarjobbet, fr o m mellanstadiet t o m gymnasiet, på Bröderna Liljas Metallvarufabrik där vi borrade, gängade, fräste, packade, plastgjöt, lackade, och gjorde Ideal90-lås, samtidigt som vi pratade killar.

Och ibland kom min farbror tillika fabrikören Ture i skitigt förkläde direkt från förnicklingen eller skaketunnan upp på låsarummet soliga sommardagar och sa:

– Här kan ni inte sitta i värmen flecker. Iväg och bada.

Då tog vi cykeln till Hästhultasjön, dök från Store Sten och försökte kolla årtalet på Årtalsstenen, där ett årtal knackats in en gång vid rekordlågt vattenstånd.

Lokalredaktör

En kväll under journaliststudierna ringde chefredaktör Karl-Erik Johansson och erbjöd jobb som lokalredaktör i Gnosjö.

Det blev bara i tre månader, för sen lockade att resa i Afrika och jobb på Sveriges Radio.

I Gnosjö på lokalredaktionen fanns ”human touch” långt innan begreppet existerade för mig. Jag skrev dödsrunor och tecknade porträtt av jubilarer, gick på föreningsmöten, missionsauktioner och luciatåg.

Fick skäll av läsarna när jag inte hann med att fota alla missionsauktioner och lucior.

Fick skäll av läsarna när det var för mycket luciatåg och kyrkor på bild.

Det brann både i Gnosjö kyrka efter blixtnedslag, och på High Chaparral när tåget tände eld i mossen och skogen.

Jag jobbade varannan helg och upptäckte när jag lämnade in övertidsrapporten att för övertiden fick jag varken komptid eller övertidslön på VN..

Friheten var stor att skriva om det jag själv tyckte var intressant emellan annonser och notiser. Jag upptäckte att en notis ofta lästes mer och kommenterades mer än ett med oändlig möda hopskrivet långt reportage.

Jag bär fortfarande titeln lokalredaktör med stolthet, arbetar på Sveriges Radio Jönköping i Värnamo, och sänder program i P1 och P4. (Från 2006.)

Här kan du läsa mer om Bertil Melkersson. Reportage i Värnamo Nyheter den 20 juni 2015 med anledning av hans 80-årsdag. http://www.vn.se/article/bertil-tog-ett-rejalt-yrkeskliv/