Jag är oerhört bekymrad över att upplevd historia både förnekas, skrivs om
och bortförklaras.
Att inte historia används som något att dra lärdom av inför
framtiden.
Jag har svårt rent förnuftsmässigt att ta in det.

Jag har tänkt ett tag på det faktum att jag är född 1955. Dvs exakt tio år
efter andra världskrigets slut.

Jag växte upp med en far som låg i beredskap i Eksjö i åratal på 40-talet –
som så många andra i hans generation – och ständigt berättade om hur det var
och kunde datumen för varje militärt slag och namnet på varenda naziledare och
varje norsk motståndskämpe.

En norsk motståndskämpe gifte in sig i släkten – som så många andra norrmän
som internerats i Öreryd och hittade kärleken i Gnosjö.

Med en mor som bryggt kaffe på cikoria och berättat om
mörkläggningsgardiner och ransoneringskuponger.

Om vita bussar som räddade judar ur koncentrationsläger.

Jag har mött förintelsens överlevare, vitabusschaufförer, tyskar som stred,
norrmän som flydde över gränsen, övertygade nazisten, medlöparen och svensken
som lärde sig esperanto i tron på ett gemensamt språk som skulle ge oss en
gemensam värld och en värld i fred. Och många fler som skapade historien.

Krig och nazism är inte historia för mig. Det är en del av uppväxten. Genom
böckerna i bokhyllan “Rapport från nr24”, “Esperanto för
nybörjare”, “Andra världskriget i tio band” osv.

Därför tror jag på människors lika värde, respekt mot varandras olikheter.
Jag vill hysa hopp för mänskligheten. Vissa dagar är det svårare. Idag är det en
sån dag. När jag läser om hat och intolerans och hur det skulle vara
“yttrandefrihet” att inte respektera att vi är olika.

Men hoppet finns där.
Jag kommer igen. Det vet jag. Jag tror nämligen på godheten och att den inte
kan stoppas.

Min pappa Herbert Hermansson underberedskapen på Ing 2 i Eksjö 1943.